På tåget

Satt på tåget. Oslotåget. Satte mig visst framför nån unge. Som kladdade på min arm konstant. Skrek i mitt öra. Jag fattade inte ens vad ungen jiddrade om och ville inte veta heller.
Drog igång lite musik för att åtminstone dämpa ljudet från snorungen.
Men så kände jag återigen handen på min arm. Fy fan vad äckligt! Hatar barn, de är obehagliga, har ingen som helst känsla för gränser eller för vad som är okej.

Visst, det är väl mestadels barn med puckade föräldrar som blir odrägliga. Förväntar sig att alla ska älska deras barn lika mycket som de och tolerera irriterande beteenden. Men ändå.

Blev i alla fall så att jag grabbade tag i ärmen på ungens tröjärm och tryckte bak den så handen hamnade på hans plats. Sa "kan du hålla dig på din egen plats?" ganska högt så han skulle fatta. Borde vara ganska tydligt vad jag ville få fram.
Men så börjar folk runt mig ge mig elaka blickar. Sådana där typiska föräldrapersoner.
Varför får man inte säga till barn? Är de nån form av personer som tas undan från alla vettiga sätt att agera gentemot andra människor?

Det blev åtminstone tyst på snorungen tillslut och han höll sig på sin plats. 1-0 till mig!
/Anna