Att avreagera sig på saker

Det finns mycket som gör mig förbannad, och även fast det är skönare att vara arg än ledsen kan det vara jobbigt att gå runt och känna den där fysiskt smärtsamma vreden inom sig.
Jag är inte sån att jag börjar bråka på folk i min omgivning, särskilt inte på människor jag känner och tycker om.
Jag brukar ladda ur genom att slå sönder saker. Gärna genom att kasta dem i väggen men jag har också använt mig av t.ex. hammare för att slå sönder sådant som är för stort för att kasta, eller som tål att kastas och behöver alternativ behandling för att gå sönder.

Jag är alltså inte sån att det bara svartnar för ögonen på mig och sedan ser jag att allt är sönderslaget, jag brukar tänka igenom vad som är lämpligt att ta sönder.
Till exempel skulle jag aldrig demolera någon annans saker.
Det viktigaste är nog att det blir någon konsekvens av att prylen går sönder, det funkar ju inte att riva en klutt trolldeg i bitar till exempel, det måste bli lite jobbigt.
En bonus är såklart om objektet förstörs på ett eller annat effektfullt sätt.

Glas är bra för det blir verkligen ett elände om man sular ett glas i väggen så det viner skärvor över ett helt rum. Och då kan man också hoppas att få glas i foten sen, så blir det riktigt jobbigt.
Vanliga plastgaljar har jag märkt är bra för det är väldigt verkningsfullt att bryta sönder dem. De får ganska stor spridning över rummet, många småbitar, kanske man får en bit i ögat.

Om man är full väldigt ofta för att man försöker supa bort känslan av den obehagliga delen av ens liv (verklighetsbiten) har jag märkt att man extra lätt bli arg.
En gång kände jag verkligen för att vara lite destruktiv minns jag.
Jag hade redan slagit sönder några glas på krogen så jag fick inte vara kvar där och jag kände väl att det var läge att åka hem, men jag var fortfarande redigt sur.
Tyvärr var min telefon redan trasig, så den kunde jag inte ha sönder. Jag hade i och för sig fått låna en annan av en snäll vän men eftersom jag är väldigt rädd om andra människors grejer och det inte fanns en chans att jag hade råd med en ny telefon till min kompis, så fanns inte alternativet att göra den lite obrukbar.
Istället bröt jag sönder mitt simkort och kastade det i en papperskorg. Då blev jag ganska nöjd för jag förstod att det skulle kännas jobbigt nästa dag, vilket det också gjorde.

Det gick inte lång stund efter att jag vaknat nästa dag innan jag insåg att jag behövde det där simkortet. Jag ringde Comviq och berättade att mitt simkort gått sönder och att jag behövde ett nytt. "Skicka in det bara så får du ett nytt" blev svaret.
Jag förklarade att eftersom det ändå var trasigt hade jag redan kastat bort det. "Då kostar det hundra kronor." Jag hade inte hundra spänn, så jag försökte lite till och fick då veta att jag var tvungen att polisanmäla att kortet var försvunnet om jag ville ha ett nytt gratis.
Även fast jag hade börjat skämmas över mitt beteende kvällen innan kände jag verkligen att jag behövde simkortet, och jag hade trots allt inte de där hundra kronorna så slutade det med att jag ringde.
Jag bad tusen gånger om ursäkt för att jag polisanmälde en så löjlig sak som att själv ha kastat bort mitt trasiga simkort i en papperskorg.
Däremot avstod jag från att berätta att det slutat fungera på grund av att jag själv brutit det mitt itu.
/Rauken