Fan vad irriterad och arg jag blir!

Det finns de som tar det lugnt och inte stressar här i livet. Insuper omgivningen och tar sig tid att artigt hälsa på dom förbipasserande. Helt okej tycker jag.
I dagens samhälle finns det allt för många stressade själar som förgås inombords av tätt schemalagda dagar. Lever som slavar efter sina kalendrar, där en tom dag bildar en ångestatack av misstankar "-Va fan?! Det måste ha varit något viktigt jag skulle göra idag. Tänk, TÄNK!!"
Då är det bra när de livsnjutande korsriddarna finns där och långsamt rider in i stormens öga och skapar harmonisk balans.

Men så kommer de. Dom finns överallt det krypande släktet. Som absolut inte har koll på sin omgivning, absolut inte har bråttom någonstans. Dom existerar bara för att vara i vägen på de mest olämpliga ställen. Med sina nackar böjda neråt i asfalten, släpar de sig fram längs med gator och trottoarer.
Det finns två saker som de faktiskt har koll på. Att vara i vägen och att hitta lämpliga flockmedlemmar.
Då kan dom gå i bredd och gör livet surt för ännu mer folk och vara säkra på att dom är riktigt i vägen. Åhh, fan vad irriterad och arg jag blir.
Man ser dom på långt avstånd, då dom urskiljer sig från den rörande massan. Med en högsta hastighet på 0,02 km/h är det som att tiden har stannat för dom. Vad tänker dom på? Tänker dom alls?

När systemet stänger om 30 sekunder, finns dom där framför dig, ditsända av satan själv.
Det finns ingen chans att komma förbi och ingen chans att kommunicera. Dörrarna går långsamt igen och ditt inre skriker i ren uppgiven ilska. Jag blir så jävla kukarg!!
Är man riktigt stressad kan du vara säker på att träffa på dom. Och man önskar att man hade med sig det där basebollträt som står längst inne i garderoben. Att kunna använda det likt en machete för att ta sig fram i den tätbevuxna djungeln bestående av släpande människokroppar.

Jag gick för ett tag sen med i facebook-gruppen "I secretly want to hit slow walking people in the head". Men jag vill inte slå dom i hemlighet, jag vill slå dom på riktigt.
Kanske en dag kommer dom själv förstå varför.
/Erik