Satt på tåget. Oslotåget. Satte mig visst framför nån unge. Som kladdade på min arm konstant. Skrek i mitt öra. Jag fattade inte ens vad ungen jiddrade om och ville inte veta heller.
Drog igång lite musik för att åtminstone dämpa ljudet från snorungen.
Men så kände jag återigen handen på min arm. Fy fan vad äckligt! Hatar barn, de är obehagliga, har ingen som helst känsla för gränser eller för vad som är okej.
Visst, det är väl mestadels barn med puckade föräldrar som blir odrägliga. Förväntar sig att alla ska älska deras barn lika mycket som de och tolerera irriterande beteenden. Men ändå.
Blev i alla fall så att jag grabbade tag i ärmen på ungens tröjärm och tryckte bak den så handen hamnade på hans plats. Sa "kan du hålla dig på din egen plats?" ganska högt så han skulle fatta. Borde vara ganska tydligt vad jag ville få fram.
Men så börjar folk runt mig ge mig elaka blickar. Sådana där typiska föräldrapersoner.
Varför får man inte säga till barn? Är de nån form av personer som tas undan från alla vettiga sätt att agera gentemot andra människor?
Det blev åtminstone tyst på snorungen tillslut och han höll sig på sin plats. 1-0 till mig!
/Anna
tisdag 29 september 2009
fredag 25 september 2009
Min fyraåring och jag
Jag har en liten fyraåring. Det är världens jobbigaste och mest enerverande fyraåring i världen.
Hon vägrar gå upp på morgonen, när hon väl vaknat vill hon inte kliva ur sängen, får man henne till frukostbordet vill hon aldrig gå därifrån...
Hela dagen styr hon mig för att försöka få mig att göra allt annat än det jag egentligen borde göra. När jag laddat upp framför datorn med alla böcker och papper som behövs för att skriva min uppsats skriker hon det bestämdaste att hon vill spela tv-spel nu, nu, nu!
Jag har hört att barn ska vara en källa till glädje men min fyraåring är mest till besvär, de få ögonblick av barnslig förtjusning hon ger mig väger inte ens i närheten upp all den frustration och ångest hon skapar hos mig. Jag kan inte ens skaffa en barnvakt och lämna bort skitungen ett par timmar eftersom den lilla fyraåringen beslutat sig för att bo inne i mig.
När människor pratar om att hitta sitt inre barn undrar jag om de verkligen vet vad de pratar om.
/Louise
Hon vägrar gå upp på morgonen, när hon väl vaknat vill hon inte kliva ur sängen, får man henne till frukostbordet vill hon aldrig gå därifrån...
Hela dagen styr hon mig för att försöka få mig att göra allt annat än det jag egentligen borde göra. När jag laddat upp framför datorn med alla böcker och papper som behövs för att skriva min uppsats skriker hon det bestämdaste att hon vill spela tv-spel nu, nu, nu!
Jag har hört att barn ska vara en källa till glädje men min fyraåring är mest till besvär, de få ögonblick av barnslig förtjusning hon ger mig väger inte ens i närheten upp all den frustration och ångest hon skapar hos mig. Jag kan inte ens skaffa en barnvakt och lämna bort skitungen ett par timmar eftersom den lilla fyraåringen beslutat sig för att bo inne i mig.
När människor pratar om att hitta sitt inre barn undrar jag om de verkligen vet vad de pratar om.
/Louise
torsdag 24 september 2009
Att avreagera sig på saker
Det finns mycket som gör mig förbannad, och även fast det är skönare att vara arg än ledsen kan det vara jobbigt att gå runt och känna den där fysiskt smärtsamma vreden inom sig.
Jag är inte sån att jag börjar bråka på folk i min omgivning, särskilt inte på människor jag känner och tycker om.
Jag brukar ladda ur genom att slå sönder saker. Gärna genom att kasta dem i väggen men jag har också använt mig av t.ex. hammare för att slå sönder sådant som är för stort för att kasta, eller som tål att kastas och behöver alternativ behandling för att gå sönder.
Jag är alltså inte sån att det bara svartnar för ögonen på mig och sedan ser jag att allt är sönderslaget, jag brukar tänka igenom vad som är lämpligt att ta sönder.
Till exempel skulle jag aldrig demolera någon annans saker.
Det viktigaste är nog att det blir någon konsekvens av att prylen går sönder, det funkar ju inte att riva en klutt trolldeg i bitar till exempel, det måste bli lite jobbigt.
En bonus är såklart om objektet förstörs på ett eller annat effektfullt sätt.
Glas är bra för det blir verkligen ett elände om man sular ett glas i väggen så det viner skärvor över ett helt rum. Och då kan man också hoppas att få glas i foten sen, så blir det riktigt jobbigt.
Vanliga plastgaljar har jag märkt är bra för det är väldigt verkningsfullt att bryta sönder dem. De får ganska stor spridning över rummet, många småbitar, kanske man får en bit i ögat.
Om man är full väldigt ofta för att man försöker supa bort känslan av den obehagliga delen av ens liv (verklighetsbiten) har jag märkt att man extra lätt bli arg.
En gång kände jag verkligen för att vara lite destruktiv minns jag.
Jag hade redan slagit sönder några glas på krogen så jag fick inte vara kvar där och jag kände väl att det var läge att åka hem, men jag var fortfarande redigt sur.
Tyvärr var min telefon redan trasig, så den kunde jag inte ha sönder. Jag hade i och för sig fått låna en annan av en snäll vän men eftersom jag är väldigt rädd om andra människors grejer och det inte fanns en chans att jag hade råd med en ny telefon till min kompis, så fanns inte alternativet att göra den lite obrukbar.
Istället bröt jag sönder mitt simkort och kastade det i en papperskorg. Då blev jag ganska nöjd för jag förstod att det skulle kännas jobbigt nästa dag, vilket det också gjorde.
Det gick inte lång stund efter att jag vaknat nästa dag innan jag insåg att jag behövde det där simkortet. Jag ringde Comviq och berättade att mitt simkort gått sönder och att jag behövde ett nytt. "Skicka in det bara så får du ett nytt" blev svaret.
Jag förklarade att eftersom det ändå var trasigt hade jag redan kastat bort det. "Då kostar det hundra kronor." Jag hade inte hundra spänn, så jag försökte lite till och fick då veta att jag var tvungen att polisanmäla att kortet var försvunnet om jag ville ha ett nytt gratis.
Även fast jag hade börjat skämmas över mitt beteende kvällen innan kände jag verkligen att jag behövde simkortet, och jag hade trots allt inte de där hundra kronorna så slutade det med att jag ringde.
Jag bad tusen gånger om ursäkt för att jag polisanmälde en så löjlig sak som att själv ha kastat bort mitt trasiga simkort i en papperskorg.
Däremot avstod jag från att berätta att det slutat fungera på grund av att jag själv brutit det mitt itu.
/Rauken
Jag är inte sån att jag börjar bråka på folk i min omgivning, särskilt inte på människor jag känner och tycker om.
Jag brukar ladda ur genom att slå sönder saker. Gärna genom att kasta dem i väggen men jag har också använt mig av t.ex. hammare för att slå sönder sådant som är för stort för att kasta, eller som tål att kastas och behöver alternativ behandling för att gå sönder.
Jag är alltså inte sån att det bara svartnar för ögonen på mig och sedan ser jag att allt är sönderslaget, jag brukar tänka igenom vad som är lämpligt att ta sönder.
Till exempel skulle jag aldrig demolera någon annans saker.
Det viktigaste är nog att det blir någon konsekvens av att prylen går sönder, det funkar ju inte att riva en klutt trolldeg i bitar till exempel, det måste bli lite jobbigt.
En bonus är såklart om objektet förstörs på ett eller annat effektfullt sätt.
Glas är bra för det blir verkligen ett elände om man sular ett glas i väggen så det viner skärvor över ett helt rum. Och då kan man också hoppas att få glas i foten sen, så blir det riktigt jobbigt.
Vanliga plastgaljar har jag märkt är bra för det är väldigt verkningsfullt att bryta sönder dem. De får ganska stor spridning över rummet, många småbitar, kanske man får en bit i ögat.
Om man är full väldigt ofta för att man försöker supa bort känslan av den obehagliga delen av ens liv (verklighetsbiten) har jag märkt att man extra lätt bli arg.
En gång kände jag verkligen för att vara lite destruktiv minns jag.
Jag hade redan slagit sönder några glas på krogen så jag fick inte vara kvar där och jag kände väl att det var läge att åka hem, men jag var fortfarande redigt sur.
Tyvärr var min telefon redan trasig, så den kunde jag inte ha sönder. Jag hade i och för sig fått låna en annan av en snäll vän men eftersom jag är väldigt rädd om andra människors grejer och det inte fanns en chans att jag hade råd med en ny telefon till min kompis, så fanns inte alternativet att göra den lite obrukbar.
Istället bröt jag sönder mitt simkort och kastade det i en papperskorg. Då blev jag ganska nöjd för jag förstod att det skulle kännas jobbigt nästa dag, vilket det också gjorde.
Det gick inte lång stund efter att jag vaknat nästa dag innan jag insåg att jag behövde det där simkortet. Jag ringde Comviq och berättade att mitt simkort gått sönder och att jag behövde ett nytt. "Skicka in det bara så får du ett nytt" blev svaret.
Jag förklarade att eftersom det ändå var trasigt hade jag redan kastat bort det. "Då kostar det hundra kronor." Jag hade inte hundra spänn, så jag försökte lite till och fick då veta att jag var tvungen att polisanmäla att kortet var försvunnet om jag ville ha ett nytt gratis.
Även fast jag hade börjat skämmas över mitt beteende kvällen innan kände jag verkligen att jag behövde simkortet, och jag hade trots allt inte de där hundra kronorna så slutade det med att jag ringde.
Jag bad tusen gånger om ursäkt för att jag polisanmälde en så löjlig sak som att själv ha kastat bort mitt trasiga simkort i en papperskorg.
Däremot avstod jag från att berätta att det slutat fungera på grund av att jag själv brutit det mitt itu.
/Rauken
Mitt hem är min borg
Igår kom jag hem efter en intensiv dag. Hade migrän och tänkte att det bästa sättet att bota den vore att sova en sväng. Tänkt och gjort.
Vaknade till av att jag hörde min döva katt jama ljudligt.
Det skar i huvudet men jag tänkte att hon säkert skulle ge sig snart.
Men så hör jag röster. Inte röster i huvudet som man kan ha trott, utan utanför sovrumsfönstret. Sådana där vidriga gullande röster. Som folk får när de pratat med barn och djur.
Tänkte att de skulle tröttna, men icke. Rösterna kom närmre fönstret.
Men om jag plockade bort katten från fönstret borde de ju ge sig tänkte jag i min enfald. Drog så undan gardinen och där stod hon. Den idiotiska människan som nu hade börjat knacka på rutan för att få min katts uppmärksamhet. Dessutom med ett barn i famnen.
Reagerade genom att slita undan katten, backa snabbt och dra för gardinen igen.
Hade jag inte haft migän hade jag rusat ut och attackerat den där äckliga kvinnan och barnet verbalt. Jag menar, vem fan knackar på ett fönster sådär? Hur kan man vara så sjukt respektlös? Allt för att roa sitt barn.
Gå till en jävla djurpark, kolla på änder vid älven, mata duvorna på torget. Jag vette fan, men låt mig få bo i min lägenhet ifred.
Hade jag haft barn som nån jävel stod utanför fönstret och glodde på hade personen blivit anmäld. Som nån jävla pedofil.
Mitt hem är min borg och nästa gång det händer ska jag fan försvara mitt revir!
/Anna
Vaknade till av att jag hörde min döva katt jama ljudligt.
Det skar i huvudet men jag tänkte att hon säkert skulle ge sig snart.
Men så hör jag röster. Inte röster i huvudet som man kan ha trott, utan utanför sovrumsfönstret. Sådana där vidriga gullande röster. Som folk får när de pratat med barn och djur.
Tänkte att de skulle tröttna, men icke. Rösterna kom närmre fönstret.
Men om jag plockade bort katten från fönstret borde de ju ge sig tänkte jag i min enfald. Drog så undan gardinen och där stod hon. Den idiotiska människan som nu hade börjat knacka på rutan för att få min katts uppmärksamhet. Dessutom med ett barn i famnen.
Reagerade genom att slita undan katten, backa snabbt och dra för gardinen igen.
Hade jag inte haft migän hade jag rusat ut och attackerat den där äckliga kvinnan och barnet verbalt. Jag menar, vem fan knackar på ett fönster sådär? Hur kan man vara så sjukt respektlös? Allt för att roa sitt barn.
Gå till en jävla djurpark, kolla på änder vid älven, mata duvorna på torget. Jag vette fan, men låt mig få bo i min lägenhet ifred.
Hade jag haft barn som nån jävel stod utanför fönstret och glodde på hade personen blivit anmäld. Som nån jävla pedofil.
Mitt hem är min borg och nästa gång det händer ska jag fan försvara mitt revir!
/Anna
Våld, våldtäkter och manlighet
TV4:s program Misstänkt diskuterar kvinnors utsatthet och rädsla för våldtäkt. Mestadels män i skjorta och kostym diskuterar brottslighet. Brott som nästan alltid utförs av andra män.
Det finns dock två återkommande problem varje gång dessa ämnen tas upp:
man belyser sällan det faktum att ett hem utgör den farligaste platsen för en kvinna (vilket dock kvinnan i det nämnda programmet faktiskt nämner) samt att det ständigt är män som utför dåden.
En klasskompis på genusvetenskapen sa att om man verkligen ska ta in det faktum att hemmet är farligast blir alltså slutsatsen att man aldrig mer ska låta män komma in genom dörren. Helst ska man inte ens umgås med män.
Och, ja, det tycks faktiskt ligga något slags generell sanning i det så länge som man undviker att ta manligheten som ett problem, något som måste förändras. Istället försöker man diagnostisera män, därmed skilja ur de dåliga från de goda hellre än att problematisera grunden till våldet: manlighet.
Ytterligare skulle man bli tvungen att diskutera privatliv kontra offentlig insyn: hur mycket ska samhället ha insyn i det privata livet pga allt våld som finns i hemmet? Samhället ska ju ändå skydda oss alla i det offentliga med poliser och kameror. Varför inte då ha insyn i privatlivet?
Uttrycket Culture of fear, det är skälet till att program som Misstänkt talar om brottslighet och kriminalitet som något naturligt, normalt förekommande och livsfarligt. Kriminalitet ses inte som klass- eller könrelaterat, bara som individ- eller etnicitetsrelaterat.
Att cirka 50 kvinnor dödas varje år i Sverige, nästintill enbart av män, ses inte sm bevis på att den svenska kulturen och manligheten är beroende av våld. Att en man fick våldta sin fru för ett antal decennier sedan, ses inte som bevis för att Sverige fortfarande bär på ett arv av våldsam manlighet.
Att många svenskar ville tillåta incest, tidelag, barnpornografi, ultravåldsam pornografi och våldspornografi för bara 30 år sedan, betraktas inte heller som historiskt arv, utan som enstaka fenomen. I Sverige är det bara "invandrare" som har sådana onda kulturer.
Endast störda människor (svenska män) eller "invandrare" begår brott och illdåd. Vanliga, aldrig misstänkliggjorda män utgör inte en sådan grupp och klass ses inte som ett skäl till att begå brott. Eller snarare finns det pterkommande, men aldrig systematiskt, aldrig såpass systematiskt att det kan göras till ett stort samhällsproblem. Då skulle någon vara tvungen att påpeka det och kräva en förändring. Precis som någon skulle vara tvungen att påpeka att det ligger något fel i manligheten.
Fast det har i och för sig kvinnor och feminister faktiskt hävdat i århundraden, men denne någon har inte riktigt lyssnat... Manligheten och dess män.
/Daniel
Det finns dock två återkommande problem varje gång dessa ämnen tas upp:
man belyser sällan det faktum att ett hem utgör den farligaste platsen för en kvinna (vilket dock kvinnan i det nämnda programmet faktiskt nämner) samt att det ständigt är män som utför dåden.
En klasskompis på genusvetenskapen sa att om man verkligen ska ta in det faktum att hemmet är farligast blir alltså slutsatsen att man aldrig mer ska låta män komma in genom dörren. Helst ska man inte ens umgås med män.
Och, ja, det tycks faktiskt ligga något slags generell sanning i det så länge som man undviker att ta manligheten som ett problem, något som måste förändras. Istället försöker man diagnostisera män, därmed skilja ur de dåliga från de goda hellre än att problematisera grunden till våldet: manlighet.
Ytterligare skulle man bli tvungen att diskutera privatliv kontra offentlig insyn: hur mycket ska samhället ha insyn i det privata livet pga allt våld som finns i hemmet? Samhället ska ju ändå skydda oss alla i det offentliga med poliser och kameror. Varför inte då ha insyn i privatlivet?
Uttrycket Culture of fear, det är skälet till att program som Misstänkt talar om brottslighet och kriminalitet som något naturligt, normalt förekommande och livsfarligt. Kriminalitet ses inte som klass- eller könrelaterat, bara som individ- eller etnicitetsrelaterat.
Att cirka 50 kvinnor dödas varje år i Sverige, nästintill enbart av män, ses inte sm bevis på att den svenska kulturen och manligheten är beroende av våld. Att en man fick våldta sin fru för ett antal decennier sedan, ses inte som bevis för att Sverige fortfarande bär på ett arv av våldsam manlighet.
Att många svenskar ville tillåta incest, tidelag, barnpornografi, ultravåldsam pornografi och våldspornografi för bara 30 år sedan, betraktas inte heller som historiskt arv, utan som enstaka fenomen. I Sverige är det bara "invandrare" som har sådana onda kulturer.
Endast störda människor (svenska män) eller "invandrare" begår brott och illdåd. Vanliga, aldrig misstänkliggjorda män utgör inte en sådan grupp och klass ses inte som ett skäl till att begå brott. Eller snarare finns det pterkommande, men aldrig systematiskt, aldrig såpass systematiskt att det kan göras till ett stort samhällsproblem. Då skulle någon vara tvungen att påpeka det och kräva en förändring. Precis som någon skulle vara tvungen att påpeka att det ligger något fel i manligheten.
Fast det har i och för sig kvinnor och feminister faktiskt hävdat i århundraden, men denne någon har inte riktigt lyssnat... Manligheten och dess män.
/Daniel
Livet från den ljusa sidan
"Har granskat mitt bankkonto med lupp. Om jag ska tackla reseutgiften själv, så finns det inte mycket hopp.
Ljusningen är att mina föräldrar håller på att skilja sig, så det kan ju hända att dom nappar på en chans att köpa min kärlek.
Inte för att den varit i särsklit hög kurs förut. Det är väl bara att inse att man är en investering för ålderdomen."
/Madelene
Som gjorde min dag i och med detta mail. Tack för att jag fått lov att använda det till Arg!
Ljusningen är att mina föräldrar håller på att skilja sig, så det kan ju hända att dom nappar på en chans att köpa min kärlek.
Inte för att den varit i särsklit hög kurs förut. Det är väl bara att inse att man är en investering för ålderdomen."
/Madelene
Som gjorde min dag i och med detta mail. Tack för att jag fått lov att använda det till Arg!
Det viktiga här i livet
På väg hem från hästen en kväll förra månaden körde pendeln på nån. Lite obehagligt.
Tåget var helt blodigt såg jag när vi fick utrymma i Kalrberg.
Man blir helt förskräckt över hur folk beter sig ibland. Vi blev ju stående ett tag innan vi kunde åka vidare, bl.a. eftersom vi väntade på en ny lokförare, (den som kört på nån ska ju inte behöva köra vidare just då) och då har folk mage att sitta och klaga! "Han har ju kört hittills, kan han inte köra 10 meter till?". Jävla idioter! Det är väl ganska självklart att det inte är samma sak att köra före som efter att man har kört ihjäl nån!
Se saker ur ett lite större perspektiv kanske?! Men nej, nej. Någon har precis ramlat och dött, men det enda de egocentriska människorna kan tänka på är att de kommer att bli sena till festen (för tänk om man inte hinner bli tillräckligt full innan man ska dra vidare från förfesten? Hemska tanke!) eller att de missar fem minuter av bion. Herregud.
Sen var det ju förstås folk som betedde sig bra också, men det är ju idioterna man kommer ihåg.
/Fanny
Tåget var helt blodigt såg jag när vi fick utrymma i Kalrberg.
Man blir helt förskräckt över hur folk beter sig ibland. Vi blev ju stående ett tag innan vi kunde åka vidare, bl.a. eftersom vi väntade på en ny lokförare, (den som kört på nån ska ju inte behöva köra vidare just då) och då har folk mage att sitta och klaga! "Han har ju kört hittills, kan han inte köra 10 meter till?". Jävla idioter! Det är väl ganska självklart att det inte är samma sak att köra före som efter att man har kört ihjäl nån!
Se saker ur ett lite större perspektiv kanske?! Men nej, nej. Någon har precis ramlat och dött, men det enda de egocentriska människorna kan tänka på är att de kommer att bli sena till festen (för tänk om man inte hinner bli tillräckligt full innan man ska dra vidare från förfesten? Hemska tanke!) eller att de missar fem minuter av bion. Herregud.
Sen var det ju förstås folk som betedde sig bra också, men det är ju idioterna man kommer ihåg.
/Fanny
Fan vad irriterad och arg jag blir!
Det finns de som tar det lugnt och inte stressar här i livet. Insuper omgivningen och tar sig tid att artigt hälsa på dom förbipasserande. Helt okej tycker jag.
I dagens samhälle finns det allt för många stressade själar som förgås inombords av tätt schemalagda dagar. Lever som slavar efter sina kalendrar, där en tom dag bildar en ångestatack av misstankar "-Va fan?! Det måste ha varit något viktigt jag skulle göra idag. Tänk, TÄNK!!"
Då är det bra när de livsnjutande korsriddarna finns där och långsamt rider in i stormens öga och skapar harmonisk balans.
Men så kommer de. Dom finns överallt det krypande släktet. Som absolut inte har koll på sin omgivning, absolut inte har bråttom någonstans. Dom existerar bara för att vara i vägen på de mest olämpliga ställen. Med sina nackar böjda neråt i asfalten, släpar de sig fram längs med gator och trottoarer.
Det finns två saker som de faktiskt har koll på. Att vara i vägen och att hitta lämpliga flockmedlemmar.
Då kan dom gå i bredd och gör livet surt för ännu mer folk och vara säkra på att dom är riktigt i vägen. Åhh, fan vad irriterad och arg jag blir.
Man ser dom på långt avstånd, då dom urskiljer sig från den rörande massan. Med en högsta hastighet på 0,02 km/h är det som att tiden har stannat för dom. Vad tänker dom på? Tänker dom alls?
När systemet stänger om 30 sekunder, finns dom där framför dig, ditsända av satan själv.
Det finns ingen chans att komma förbi och ingen chans att kommunicera. Dörrarna går långsamt igen och ditt inre skriker i ren uppgiven ilska. Jag blir så jävla kukarg!!
Är man riktigt stressad kan du vara säker på att träffa på dom. Och man önskar att man hade med sig det där basebollträt som står längst inne i garderoben. Att kunna använda det likt en machete för att ta sig fram i den tätbevuxna djungeln bestående av släpande människokroppar.
Jag gick för ett tag sen med i facebook-gruppen "I secretly want to hit slow walking people in the head". Men jag vill inte slå dom i hemlighet, jag vill slå dom på riktigt.
Kanske en dag kommer dom själv förstå varför.
/Erik
I dagens samhälle finns det allt för många stressade själar som förgås inombords av tätt schemalagda dagar. Lever som slavar efter sina kalendrar, där en tom dag bildar en ångestatack av misstankar "-Va fan?! Det måste ha varit något viktigt jag skulle göra idag. Tänk, TÄNK!!"
Då är det bra när de livsnjutande korsriddarna finns där och långsamt rider in i stormens öga och skapar harmonisk balans.
Men så kommer de. Dom finns överallt det krypande släktet. Som absolut inte har koll på sin omgivning, absolut inte har bråttom någonstans. Dom existerar bara för att vara i vägen på de mest olämpliga ställen. Med sina nackar böjda neråt i asfalten, släpar de sig fram längs med gator och trottoarer.
Det finns två saker som de faktiskt har koll på. Att vara i vägen och att hitta lämpliga flockmedlemmar.
Då kan dom gå i bredd och gör livet surt för ännu mer folk och vara säkra på att dom är riktigt i vägen. Åhh, fan vad irriterad och arg jag blir.
Man ser dom på långt avstånd, då dom urskiljer sig från den rörande massan. Med en högsta hastighet på 0,02 km/h är det som att tiden har stannat för dom. Vad tänker dom på? Tänker dom alls?
När systemet stänger om 30 sekunder, finns dom där framför dig, ditsända av satan själv.
Det finns ingen chans att komma förbi och ingen chans att kommunicera. Dörrarna går långsamt igen och ditt inre skriker i ren uppgiven ilska. Jag blir så jävla kukarg!!
Är man riktigt stressad kan du vara säker på att träffa på dom. Och man önskar att man hade med sig det där basebollträt som står längst inne i garderoben. Att kunna använda det likt en machete för att ta sig fram i den tätbevuxna djungeln bestående av släpande människokroppar.
Jag gick för ett tag sen med i facebook-gruppen "I secretly want to hit slow walking people in the head". Men jag vill inte slå dom i hemlighet, jag vill slå dom på riktigt.
Kanske en dag kommer dom själv förstå varför.
/Erik
Fängslande dans
Alltså det här med frigörande dans och annat tjafs. Jag tycker det är helt okej att andra sysslar med sånt men blir tokig om de försöker blanda in mig.
Det har hänt att jag inte orkat stå på mig och blivit utsatt för denna totala förnedring. Att springa runt i cirklar, gå som ett barn, vifta med armarna som ett jävla träd. Totalt jävla idiotiskt. Hur frigjort kan det vara om jag tvingas med mot min vilja? Är det inte mer frigjort att säga att jag faktiskt tycker det är kränkande och inte alls vill vara med?
Men om man inte är med på sånt så är man ju hämmad och tråkig. Inbunden och bejakar inte sitt inre.
Men om jag inte vill det då? Ska jag var med bara för att det passar vissa? NEJ! Fan heller!
Jag ska aldrig mer vara med på sånt när det bara gör att jag mår sämst. Jag skiter fullständigt i om alla hippiejävlar tror att det ska göra mig gladare och mer positiv. För så är det inte.
Varje gång jag tvingas med på improvisationsteater, charader, frigörande dans, övningar där jag ska blunda och föreställa mig något jävla mål jag har så blir jag bara ännu argare.
Om jag ska hitta lugn och ro i mitt liv behöver jag nog snarare slåss. Ge mig istället en sandsäck jag kan slå mig fördärvad på. Sätt mig i ett ljudisolerat rum så jag kan få skrika bort min röst.
Men låt mig för fan vara som jag är och tvinga inte på mig ert synsätt på hur man ska vara som människa. Jag lovar att det bara kommer göra mig än mer missanpassad och bitter.
/Anna
Det har hänt att jag inte orkat stå på mig och blivit utsatt för denna totala förnedring. Att springa runt i cirklar, gå som ett barn, vifta med armarna som ett jävla träd. Totalt jävla idiotiskt. Hur frigjort kan det vara om jag tvingas med mot min vilja? Är det inte mer frigjort att säga att jag faktiskt tycker det är kränkande och inte alls vill vara med?
Men om man inte är med på sånt så är man ju hämmad och tråkig. Inbunden och bejakar inte sitt inre.
Men om jag inte vill det då? Ska jag var med bara för att det passar vissa? NEJ! Fan heller!
Jag ska aldrig mer vara med på sånt när det bara gör att jag mår sämst. Jag skiter fullständigt i om alla hippiejävlar tror att det ska göra mig gladare och mer positiv. För så är det inte.
Varje gång jag tvingas med på improvisationsteater, charader, frigörande dans, övningar där jag ska blunda och föreställa mig något jävla mål jag har så blir jag bara ännu argare.
Om jag ska hitta lugn och ro i mitt liv behöver jag nog snarare slåss. Ge mig istället en sandsäck jag kan slå mig fördärvad på. Sätt mig i ett ljudisolerat rum så jag kan få skrika bort min röst.
Men låt mig för fan vara som jag är och tvinga inte på mig ert synsätt på hur man ska vara som människa. Jag lovar att det bara kommer göra mig än mer missanpassad och bitter.
/Anna
Istället för Fanzine
När jag gick en projektledarutbildning hände massa dåliga saker. Som att min sambo dog.
Vilket gjorde att jag tappade nästan all inspiration för att göra projekt.
Men så började jag så smått på ett Fanzine. Temat var Arg!
Jag hade ett enormt behov av att få ur mig saker som legat och tryckt under ytan under en längre period. Och tänkte att andra kanske också har det behovet.
Tanken var att jag skulle sammanställt Fanzinet innan min examen, men på grund av andra projekt som tog mycket av min tid så fick jag prioritera bort det.
Hade hela tiden för avsikt att göra det senare. Men så känner jag ju också mig själv. Så det var inte det lättaste att få till.
Men nu så har massa skit dykt upp igen och jag tänkte att det kan vara bra att fokusera på något. Göra något kreativt.
Så här kommer mitt Fanzine Arg! i form av en blogg.
Texter är skrivna av mig och människor i mitt liv.
/Anna
Vilket gjorde att jag tappade nästan all inspiration för att göra projekt.
Men så började jag så smått på ett Fanzine. Temat var Arg!
Jag hade ett enormt behov av att få ur mig saker som legat och tryckt under ytan under en längre period. Och tänkte att andra kanske också har det behovet.
Tanken var att jag skulle sammanställt Fanzinet innan min examen, men på grund av andra projekt som tog mycket av min tid så fick jag prioritera bort det.
Hade hela tiden för avsikt att göra det senare. Men så känner jag ju också mig själv. Så det var inte det lättaste att få till.
Men nu så har massa skit dykt upp igen och jag tänkte att det kan vara bra att fokusera på något. Göra något kreativt.
Så här kommer mitt Fanzine Arg! i form av en blogg.
Texter är skrivna av mig och människor i mitt liv.
/Anna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)