Jag offrar en stol

Det absolut positivaste som hänt mig i samband med att jag slagit sönder något inträffade för ett par år sedan.

Jag hade på den tiden ett ganska dåligt morgonhumör.
En morgon hade jag bestämt mig för att gå upp tidigare då schemat bjöd på sovmorgon.
Minns inte riktigt varför men det var kanske för att baka smålandskringlor, som jag tycker är väldigt gott. Jag har slutat baka det nu för jag blir så frustrerad av att rulla och rulla och rulla de små otygen, som ändå blir ojämna, men på den tiden gjorde jag det då och då.

Hur som helst var det inget dödsviktigt jag skulle göra den där morgonen.
Självklart försov jag mig, och om det är någon gång som jag blir riktigt arg så är det när jag har försovit mig.
Jag skulle hinna i tid till skolan men inte med vad det nu var mer jag hade planerat in.
Jag var så arg, arg, arg. Duschade, men var fortfarande arrrrg. Åt frukost men jag var fortfarande så förbannad att det gjorde ont i inälvorna.

Det var outhärdligt så jag såg mig runt i köket efter något jag kunde ge mig på.
"Jag offrar en stol" tänkte jag. Jag bodde hemma så det var egentligen inte bara min stol utan även mammas och brorsans, men jag tänkte att vi hade trots allt några till.
Och det kunde inte hjälpas, jag höll på att dö av ilska. Det var jag eller stolen.
Däremot måttade jag noga med en långsam svingande rörelse bakom mig, så att jag inte skulle råka ha sönder glaset vid spisfläkten för jag förstod att den kunde vara dyr och min mamma jobbade på den tiden hårt för småpengar för att försörja oss alla, och jag ville inte göra henne ledsen. Hon hade inte råd med några extra utgifter.

Efter att ha prövat svängradien laddade jag stolen bakom ryggen och slog med raka armar, allt vad jag hade, stolen i golvet. Vad jag inte räknat med var att trästolen skulle studsa mot vårt plastgolv. Jag hade räknat med att den skulle gå sönder så jag höll inte emot alls när den vände med hela den karft jag använt och träffade mig rakt på näsan.

Jävlar vilken snyting! Det svartnade för ögonen och jag såg stjärnor, så där som det blir när man får en riktig smäll på snoken. Sen sprutade näsblodet. Jag fick springa till badrummet medan jag försökte samla blodet i mina kupade händer, men det blödde över direkt. Men vilken urladdning!
Jag minns fortafarnde lugnet som spred sig i min kropp. Jag försökte känna om näsan satt kvar medan jag skrattade åt tokigheten!
Tillslut vågade jag kolla mig i spegeln, och näsan satt kvar, ganska rakt.
Sen skrattade jag hela vägen till skolan med papper i näsan. Och fortfarande skrattar jag lite när jag tänker på den där historien.
/Rauken