Visseltortyr

Jag har en granne med en hund. Eller säkert flera, men bara en som riktigt stör mig.
Jag vet inte hur han ser ut eller vad han har för hund, men jag vet hur han låter.

Vad som stör mig är hans sätt att vissla. Det kan ju verka oerhört fånigt. Och det har jag försökt intala mig själv också. Men ju fler gånger jag hör honom, desto värre blir det.
Han visslar inte som man visslar på hundar, han visslar heller inte melodier. Det han visslar går inte att beskriva förutom att det garanterat har med den stackars hunden att göra.

Jag borde inte bry mig, men jag bor ju på bottenplan och det är som att han sitter i mitt öra och visslar. Och det händer ju dessutom flera gånger om dagen.

Jag tror att man med stor succé skulle kunna spela in ljudet och använda det som tortyr.
Eller jag vet, jag utsätts ju för det ofta.

Tack som fan!

"Du kan ju alltid praktisera".
Okej, och vilken ersättning är det för praktik?

Det var visst 223 kr per dag, ungefär 27 kr i timmen. Aktivitetsstöd från försäkringskassan.
Det skulle alltså bli 4460 kr i månaden. Min hyra ligger på 4067. Så skulle jag skita i mina andra räkningar skulle jag alltså ha strax under 400 kr att leva på i månaden.
Men GUUUUD så bra! Då är det ju lugnt. Varför var jag orolig? Detta är ju räddningen!

Jag är arbetslös, fine. Så långt sträcker jag mig. Men jag är inte nåt jävla bottenskrap som man kan utnyttja hur man vill.

Det är alltså såhär, om jag inte lyckas fixa ett jobb (vilket ju är ganska svårt för tillfället) så har jag några alternativ.
1. Praktik med den fantastiska ersättningen från försäkringskassan
2. Socialbidrag
3. Låna pengar av vänner
4. Hemlös

Så, jag vill tacka arbetsförnedringen för att de gör ett sånt fantastiskt jobb och verkligen förmedlar arbeten till oss som står utan.
Sen vill jag tacka förskingringskassan som så generöst betalar ut aktivitetsstöd för oss som praktiserar heltid åt företag som får gratis arbetskraft.
Jag glömmer heller inte att tacka soc som tar emot människor med öppen famn och får oss att känna oss så trygga och glada över att vara en del av det fina svenska välfärdssamhället.

Slutligen vill jag tacka samhället för att det erbjuder ett så människovänligt klimat.
Jag är SÅ glad över att vara en del av det här och känner verkligen att det kommer att gå bra. Så tack! Tack, tack, tack...

Slagsmål

Jag har aldrig varit i slagsmål. Men det verkar vara en bra idé.
Dessutom tänker jag att slagsmål genererar i att jag också blir slagen. Och det känns som en bra grej. För när allt är kass och livet suger så finns det ju få saker som får en att må bättre än att vara så fysiskt dåligt skick att man inte orkar tänka på annat.
Sen om det är en idiot man slåss med så blir man säkert av med lite ilska och slipper skuldkänslor.

Nu ska jag bara hitta ett passande offer till min plan!

Jag offrar en stol

Det absolut positivaste som hänt mig i samband med att jag slagit sönder något inträffade för ett par år sedan.

Jag hade på den tiden ett ganska dåligt morgonhumör.
En morgon hade jag bestämt mig för att gå upp tidigare då schemat bjöd på sovmorgon.
Minns inte riktigt varför men det var kanske för att baka smålandskringlor, som jag tycker är väldigt gott. Jag har slutat baka det nu för jag blir så frustrerad av att rulla och rulla och rulla de små otygen, som ändå blir ojämna, men på den tiden gjorde jag det då och då.

Hur som helst var det inget dödsviktigt jag skulle göra den där morgonen.
Självklart försov jag mig, och om det är någon gång som jag blir riktigt arg så är det när jag har försovit mig.
Jag skulle hinna i tid till skolan men inte med vad det nu var mer jag hade planerat in.
Jag var så arg, arg, arg. Duschade, men var fortfarande arrrrg. Åt frukost men jag var fortfarande så förbannad att det gjorde ont i inälvorna.

Det var outhärdligt så jag såg mig runt i köket efter något jag kunde ge mig på.
"Jag offrar en stol" tänkte jag. Jag bodde hemma så det var egentligen inte bara min stol utan även mammas och brorsans, men jag tänkte att vi hade trots allt några till.
Och det kunde inte hjälpas, jag höll på att dö av ilska. Det var jag eller stolen.
Däremot måttade jag noga med en långsam svingande rörelse bakom mig, så att jag inte skulle råka ha sönder glaset vid spisfläkten för jag förstod att den kunde vara dyr och min mamma jobbade på den tiden hårt för småpengar för att försörja oss alla, och jag ville inte göra henne ledsen. Hon hade inte råd med några extra utgifter.

Efter att ha prövat svängradien laddade jag stolen bakom ryggen och slog med raka armar, allt vad jag hade, stolen i golvet. Vad jag inte räknat med var att trästolen skulle studsa mot vårt plastgolv. Jag hade räknat med att den skulle gå sönder så jag höll inte emot alls när den vände med hela den karft jag använt och träffade mig rakt på näsan.

Jävlar vilken snyting! Det svartnade för ögonen och jag såg stjärnor, så där som det blir när man får en riktig smäll på snoken. Sen sprutade näsblodet. Jag fick springa till badrummet medan jag försökte samla blodet i mina kupade händer, men det blödde över direkt. Men vilken urladdning!
Jag minns fortafarnde lugnet som spred sig i min kropp. Jag försökte känna om näsan satt kvar medan jag skrattade åt tokigheten!
Tillslut vågade jag kolla mig i spegeln, och näsan satt kvar, ganska rakt.
Sen skrattade jag hela vägen till skolan med papper i näsan. Och fortfarande skrattar jag lite när jag tänker på den där historien.
/Rauken